wilhelm askebring. love you man

förra året någon gång så skrev wille en krönika för barometern som snabbt försvann från deras webplats. jag var dock så fiffig att jag sparade ner den i en textfil innan.
den handlar om min och peters gamla lägenhet i källaren på spikgatan 10.
jag blir nästan lite rörd när jag läser.
vet att peter också hade en liten nostalgitripp häromsistens i sin blogg.

MUSIKEFTERFEST.
Jag har alltid tyckt att efterfest varit ganska överskattat. Tills jag började tillbringa fredag- och lördagnätterna nere i en källarlägenhet på Spikgatan i Kalmar och med egna ögon såg hur en kompis fick fram ljud ur en vattenkokare. Då var jag fast.
Så här ligger det till. Kompisarna och jag har alltid varit vrålförälskade i Commodore 64, den gamla hemdatorn som fanns i var och varannat hem på 1980- och en bit fram på 1990-talet. Spelen, utformningen, grafiken, känslan och så klart den minimalistiska musiken. Med dagens teknik behöver man inte ha en så kallad C64-dator hemma, det går bra att spela låtarna i en så kallad emulator.

Well, en kväll började jag och två polare, vi kan kalla dem Robin och Peter, att bränna av låtar från en mastig C64-mapp via Xbox och det var då kvarnhjulen började snurra. Vi hade ett par öl innanför västen och kom fram till C64-kompositörerna Anthony Lees och Ben Daglishs låt Wastelands från det legendariska spelet Last Ninja.
Jag kan inte exakt säga vad som hände, men kort senare slog det slint och vi gav oss ut på jakt efter saker, prylar, vitvaror att spela på. Jag kommer ihåg att jag letade upp en knapptelefon med lur, Robin dammade av ett gammalt tangentbord och Peter fick tag på en brandsläckare. Snart hoppade vi glatt runt i det lilla teverummet så svettdropparna yrde.
Nu hittar jag inget bättre sätt att sätta punkt på en fin utekväll, än att rycka loss munstycket från dammsugaren och spela låtsasbas framåt småtimmarna.

Vårt lilla nöje slog sakta men säkert rot och snart kom allt fler festkompisar att följa efter vårt exempel. En natt försökte någon att använda ett skohorn som en form av bläckblåsinstrument, en annan plockade, i ren desperation och stress, med sig en microvågsugn in i det allt mer kokande och trånga teverummet. I stridens hetta har jag kommit på mig själv med att försöka få fram rundgångsljud genom att föra dammsugarmunstycket nära förstärkaren, sorry teven.
Vissa nätter har jag bara blundat och spelat på, men ibland händer det att jag drabbats av ett ögonblick av nykterhet och vänt mig om för att spana in mina "bandmedlemmar". Bredvid står någon och spelar på en knapptelefon, några hack bort använder en annan ett gammalt tangentbord som en keytar. I fåtöljen sitter en tjejpolare och stöttar med en gitarr, ähum strykbräda, i knäet, och bakom mig sitter en annan kille med slutna ögon och klappar takten med locket på en vattenkokare.

Normalt beteende eller inte. Folk och kulturer har ju faktiskt i alla tider dansat och spelat musik. Vissa gör det för att bara umgås, andra för att blidka gudarna och på så sätt få större skördar. På Spikgatan kl 03.07 på lördagnätterna gör vi det av, eh, lite olika anledningar. Men mest för att det är så jäkla skoj antar jag. På lördag är det dags igen och då ska jag banne mig testa ett nytt instrument. Örtvagga, vad säger ni om det?

Wilhelm Askebring


så här kunde det se ut en söndag:

(ja, det är torrfoder för katter på golvet)