en timmes paus i o-hamn för mcd och lite privatärenden sen fortsatte färden på e22 norrut.
när det började skymma så konstaterade vi att mina halvlysen var sjukt dåliga. det var mycket gegg på vägen så vi trodde att dom bara var nerskitade. stämningen var tokhög i bilen.
i söderköping rastade vi och köpte kaffe och snask.
på väg från söderköping märkte vi att de redan dåliga halvljusen slutat lysa helt. det var ganska mycket trafik och folk verkade inte blinka på oss så vi trodde att de bara blivit ännu smutsigare. när vi då och då blev ensamma på vägen så såg jag ingenting alls. helljusen funkade, men vi fick ju möte hela tiden.
med skräckblandad förtjusning hakade vi på en bil och låg tätt bakom genom hela norrköping i jakt på en mack på genomfartsleden mot e4. helt plötsligt var vi ute på e4 utan att ha sett skymten av någon bensinmack.
första avfarten efter norrköping var mot kolmården. jag svängde in i tron om att kolmården var någon slags turistfälla som skulle vara nerlusat med ställen där lampor till bil fanns till salu.
det enda vi hittade efter någon mil in på en småväg var en stängd hydromack.
stannade bilen och förklarade läget för ett par snubbar och frågade var närmsta öppna mack låg. dom tipsade om att man kunde ta "gamla e4:an" till en klassisk vägkrog med mack.
på den körde vi. smalt och kolsvart. när vi fick möte och jag fick blända av och då blev det helt svart.
väl framme på den deppiga macken så började del två av den ångestladdade upplevelsen.
jag skulle med uppkavlade ärmar med mina bara fingrar försöka få upp en lucka inne i det nersölade hjulhuset för att komma åt framlyset. mörkt var det också så patrik och martin fick turas om med att lysa upp åt mig med sina mobiltelefoner.
efter typ 45 minuter så hade jag lyckats byta ena framlyktan. mina fingrar var stelfrusna. jag var skitig upp till armbågarna och även i ansiktet. jag var trött, hungrig och arg.
då skulle jag göra samma sak fast med vänsterhanden istället på andra sidan bilen. det gick bara inte.
vi drog en rövare och gav oss iväg med bara ett halvljus.
skriver detta nästan två veckor efter det hände. känns otroligt jobbigt att behöva återuppleva händelsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar